Någonstans finns det kvar i bakhuvudet. Jag ska ju bara vara här på besök. Mitt hem ska ju vara där jag känner mig hemma och det var ju där jag skulle vara nu. Allt skulle vara annorlunda, tvärtom och inte så som det är. Det ligger där i bakgrunden som det suddiga minnet av en dröm. Det parallella universumet som kunde ha varit. Av alla de där kunde-ha-varit-platserna som oundvikligen finns på andra sidan sv varje beslut jag någonsin tagit är det här det som alltid finns kvar i huvudet. Trots det är jag glad över att det blev som det blev och jag gjorde som jag gjorde. För jag har aldrig förr mått så bra som jag gör nu. Aldrig förr har jag varit så lugn och så öppen för den värld som finns omkring mig, den verklighet jag valt att leva i. I den verkligheten finns en blandning av nya människor som jag aldrig hade lärt känna om jag tagit andra beslut, som får lära känna mig utan tidigare premisser, endast baserat på det de ser nu. Här finns också gamla vänner och bekanta som kännt mig längre och som omöjligt kan se nya drag hos mig utan att omedvetet eller medvetet väga in gamla tankar och "kunskaper" om vem jag är. Vem som känner mig bäst är jag ganska osäker på, vad mer är vet jag inte om det spelar någon roll.