Leap of faith
Livet rullar inte på i min värld. Det rusar fram. Tiden bara svischar förbi medans jag springer för att hinna med. Sen kommer plötsligt ett rödljus. Tvärbromsning. Skrikande däck. STOP. Då trummar jag med fingrarna och undrar varför det inte kan gå fortare.
Det är väl lite sån jag är, allt eller inget.
Just nu är det mycket allt. Jag lär mig nya saker varje dag utan att riktigt förstå det. Jag går och lägger mig trött varje kväll ochsläpar mig sedan ur sängen på morgnarna. Nästa vecka kommer det hända så OTROLIGT mycket. På måndag åker jag till Karlstad och sen är det Sweden Live, en av Sveriges största musikmässor i två dagar. Jag är livrädd, men samtidigt vet jag att det kommer bli så jäkla kul.
Lite som att hoppa bungy jump. Jag visste att det var något jag skulle ångra resten av livet om jag inte gjorde. Och jag ville verkligen och trodde att det skulle bli jättekul. I kön ville jag bara komma längst fram, jag ville ju hoppa NU. Sen stod jag där, med sammanbundna fötter och endast ett gummirep att lita till. Jag tittade ner och tänkte "Vad hålller jag på med? Det är ju långt ner. Hoppa från broar, det är väl ingen vidare smart idé?".
Sen hoppade jag.
.
--------------------------------------------------------------
.
My life's never been the one to just roll along, it rushes forward. Time wooshes by and I'm just trying to keep up. Then, redlight and everything stops. I get impatient. I'm really all or nothing
Right now, it's all. Things are happening around me all the time, I'm learning new things every day. Next week I'm off to Sweden Live, which honestly is quite terrifying, yet fun.
Kind of like when I bungy jumped last year. I was so eager, so excited. But then, as I sttod there ready to jump I thought to myself "What am I doing? This surely cannot be a good idea".
Then, I jumped.