Sitter på bussen från Skara till Skövde, på väg hem från Soundmasters, och känner mig som en riktig tant. Nyss tänkte jag nämligen "jävla ungdomar! Har de inget hyfs eller?" om ett par och särskilt en av mina medpassagerare. När jag kommer på bussen med min kabinväska ser jag att övriga som gått på samtidigt som jag får gå allt längre bak i bussen för att få en sittplats och även då är det svårt. I numera standardmanér har i princip alla tidigare passagerare satt sig en och en och sedan placerat sin väska på sätet bredvid. Somliga har till och med satt sig närmast gången för att markera att de inte önskar en granne (borde man inte behöva betala dubbel biljett då?). De flesta har, som jag, lite större väskor med sig, så i ett försök att underlätta situationen undviker jag dessa och söker istället blicken hos en yngre kille som endast har en plastpåse på grannsätet. "Tror du jag kan sätta mig här?" frågar jag (en sån där fråga man liksom inte kan svara nej på). "Det finns en ledig plats bakom" säger grabben utan att flytta på påsen. Bakom mig står en äldre kvinna med en kabinväska som är större än min. Grabben tycker alltså att två personer med stora väskor ska klämma ihop sig bredvid varandra, medan hans plastpåse ska ha ett eget säte. Jag börjar bli så trött på den här snedvridna individualismen där vi inte längre klarar av att dela andningsluft med våra medmänniskor. Vi vore ingenting om inte för varandra.
För att demonstrera konsekvensen av killens beteende satte jag mig med min väska obekvämt placerad framför mig för att lämna sätet bredvid ledigt till den bakomvarande kvinnan och önskade att ett par ögon spontant växte ut i nacken på slyngeln så att han kunde se mig och den äldre kvinnan klämma ihop oss med våra väskor medan han och hans påse bredde ut sig.