Jag har sagt det här förr, men det tåls att sägas igen. Musik har helande krafter. När jag är nere finns det inget som kan lyfta upp mig så mycket som att skriva något nytt och oftast är det då som jag skriver som mest effektivt. Då ifrågasätter jag inte varenda ord och jag slutar inte förrän jag är klar. Oftast blir det då att jag börjar skriva någonting, går omkring och gnolar medan jag tar tag i det där som jag var för nere för att göra innan, som att tvätta i det här fallet, kommer tillbaka till gitarren med en till vers och kanske ändrar ett eller två ord i den första versen. Brygger en kopp te och spelar igenom allt igen och sen skriver jag vidare. Idag använde jag en teknik för att komma igång som jag lärde mig i nån musikertidning för en massa år sedan; Sjung en beskrivning av vad du ser framför dig. Det kan låta jättelarvigt, men ofta spinner man vidare och plötsligt får den där larviga första meningen en djupare innebörd; den blir en analogi för något större.

Om jag har tid mellan flyttstress och förbundsjobb ska jag försöka spela in en slask i veckan så ska ni få höra vad jag menar.

.

.