Game of thrones har nyligen slagit världsrekord i fildelning. Senaste säsongsfinalen är enligt DN världens mest fildelade program någonsin. Helt i onödan. Game of thrones är inte bara en stor framgång, det är också en extremt dyr produktion. Massvis av skådespelare, påkostade effekter, stunts och platsinspelningar, kulisser och rekvisita drar upp notan för produktionen. Andra serier löser finansieringen genom den o så utskällda produktplaceringen, men i en fantasyserie som utspelar sig i något som liknar vår medeltid skulle det inte funka att klämma in en iPhone, Segway eller McDonalds. Man förlitar sig inte enbart på att sälja med stora namn (delvis eftersom karaktärerna, en efter en, har en envis förmåga att mista huvudet), utan har givit flertalet oetablerade skådespelare chansen att få sin del av strålkastarljuset. I en globaliserad värld där nästan allt tycks ske samtidigt överallt är det svårt att acceptera att SVT sänder serien med inte mindre än ett halvårs fördröjning och därför kunde jag ha viss förståelse för de runtom mig som laddade ned serien i all sin otålighet; tills för ungefär ett halvår sedan. Lagom till tredje säsongen av GOT lanserade HOB sin streamingtjänst i Sverige och för någon hunka i månaden kan vem som helst i norden se serien direkt efter att den sänts i USA. Somliga gnäller om att de inte har några pengar, att de tycker att det är för dyrt eller att de inte gillar att ge ut sitt kortnummer på nätet. Somliga gnäller på att vi får ett mer och mer strömlinjeformat kulturutbud, att det är mer produktplacering än manus i Solsidan och att det är alldeles för mycket reklam på TV. Dessa somliga tenderar att vara samma personer.